Tvåbarnschocken

Sedan Vide kom känner jag verkligen beundran för de föräldrar som har många barn. Visst kan man känna sig frustrerad och stressad även om man har ett men i mitt fall, eftersom jag inte kan prata för andra, blev det en väldig skillnad. Vissa dagar har jag inget som helst tålamod och tycker inte att jag gör nåt annat än skäller och stressar runt. Det är inte lätt för en två och ett halvt åring  att förstå att hon måste vänta när jag gör nåt med lillebror och det är helt omöjligt för en bebis att förstå att även han måste vänta på sin tur ibland. Så det har varit mycket skrik och gråt här hemma, men tack och lov börjar det lugna sig. Jag har vant mig lite vid rollen som tvåbarnsmor och Vide har blivit lite större så han klarar att roa sig själv korta stunder. Han har ju även protesterat mot att åka bil och ligga i vagnen men till och med det blir bättre och bättre. Dock vägrar han att ta flaskan så nån egentid för mamman har vi inte sett till, höjdpunkterna för mig är när vi lyckas pricka in att äta mat när han sover så jag får äta utan att ha en bebis i knät. Sen så klart att han sover så otroligt bra på nätterna, förutom i natt när han vaknade och var jättepigg och jätteglad kl tre. Natt tills i går sov han i egen säng utan att ens äta nån gång tills kl var tjugo i nio. Men i natt vet jag inte vad det var för även Lova vaknade och var vaken en lång stund så vi struntade i föris idag och tar det lite lugnt istället.

Förlossningsberättelse Vide obs känsligt innehåll!

Eftersom jag hade flera falska alarm där jag vaknade på morgnarna med förvärkar och trodde det var dags så var jag lite besviken när jag vaknade på lördagmorgonen den 15  feb, dagen innan bf, och inte kände någonting. Dock var jag som vanligt kissnödig och var vid halv fem uppe på toaletten. Då upptäckte jag att jag blödde vad jag tyckte var ganska mycket. Jag googlade såklart på det och kom fram till att jag ville ringa till förlossningen. Där lugnade de mig och sa att om det inte kommer mer så är det ingen fara. Jag gick och la mig igen och tryckte och buffade på magen för att känna nån rörelse. Eftersom han därinne gått under namnet kickboxaren så kändes det oroväckande att jag först efter nån timme fick en liten buff till svar. Jag bestämde mig för att gå upp och duscha men hann bara ett steg nerför trappen när jag kände att det blev blött. Upptäckte att jag blödde igen och ringde förlossningen igen som tyckte att vi skulle åka in. Insåg medans jag klädde på mig att det nog kunde vara vattnet som hade börjat gå också.

Vi åkte in och lämnade Lova hos min äldste bror med familj och i bilen in till stan och på promenaden från parkeringen blev jag helt säker på att vattnet gått. Tack och lov att jag fått blöjor från jobbet som kommit fel annars hade vi väl fått sanera bilen efteråt. Nu hade jag även börjat få värkar.
På förlossningen kollade dom en ctg kurva och om jag var öppen. Eftersom jag hade haft värkar så kort tid var jag helt säker på att bli hemskickad igen, men jag var i alla fall öppen 2-3 cm så vi fick ett rum. Barnmorskan, som borde gått i pension för länge sen, skickade mig i duschen och sen var det bara att vänta. Vi kom in till förlossningen vid halv åtta och vid halv elva när cafeterian öppnade var jag fortfarande så pigg att vi kunde gå dit och äta frukost. Det hann jag inte med innan vi åkte, och gårdagens räksmörgås för halva priset smakade underbart efter att jag petat bort räkorna. Vi gick tillbaka till förlossningens uppehållsrum för att kolla damernas längdstafett. Men typiskt nog fanns ju inte den kanalen så vi gick in i vårt rum och Anders fick hålla koll på resultatet i sin telefon. Själv la jag mig och lyssnade på Westlife i plattan och försökte vila. Inte så lätt när värkarna bara blev kraftigare. Vår barnmorska kom in precis innan hon skulle gå hem för dagen strax innan kl två och jag frågade när man kunde sätta epidural och jag fick en föreläsning om att det var för tidigt då han låg för högt upp fortfarande och hon ville inte sätta nåt dropp för kroppen skulle sköta sig själv och det skulle få ta den tid den behövde.
Vid halv tre kom den nya barnmorskan in och presenterade sig och sa att mina värkar inte var så kraftiga som de önskade och bebisen åkte inte ner så hon ville sätta dropp. Jag hade inte mycket att säga om det utan tyckte att det där vet dom så klart bäst. Jag tror att hon satte dit droppet runt halv tre och det började verkligen verka med en gång. Värkarna blev både kraftigare och tätare och när jag efter en stund frågade efter en epidural så var det så klart för sent. Det kom en läkare och gav mig nån bedövning direkt i vajayayområdet nånstans men den märkte jag inte av ens. Den sista stunden innan lillskrutten kom ut minns jag knappt för då släppte jag inte den där masken med lustgas nån gång tror jag. Kl 16.34 kom han äntligen ut efter att ha suttit fast en stund med halva huvudet ute (ja det gjorde rätt ont) Jag vet inte om det hade med droppet att göra men jag upplevde det som att mina krystvärkar den här gången var både kortare och svagare så det gick inte att ta i lika bra som med Lova så jag upplevde det som att det tog längre tid. Men med tanke på hur drogad jag var av lustgas så kanske man inte ska tro ordagrant på hur jag upplevde det.

 

Inte så många som fött barn med knallrosa hår kanske.

Tacksam

Eftersom det ändå är alla hjärtans dag idag vill jag passa på att skriva ett inlägg till min bättre hälft. Vet inte hur jag skulle överlevt den sista veckan med den här tröttman och värken, och med en tvååring hemma, om inte maken varit hemma på semester. Han är så duktig på att ta hand om oss om det så gäller att springa i trappen efter grejer åt mig, byta bajsblöjor, laga mat eller handla. Det har inte blivit så mycket renoverande i veckan då jag inte orkat se efter Lova och just nu väntar jag hellre tills bebis är på utsidan så jag får vila. Han klagar inte heller på att jag gnäller, vilket det känns som det är det enda jag gör just nu, eller på att jag tröstshoppar alldeles för mycket på nätet. Istället får han snällt åka och hämta paketen på ICA. Jag är alldeles för dålig på att säga detta men tack för att du är världens bästa make och pappa <3

Falskt alarm

Två nätter nu har jag vaknat med värkar och trott att det varit dags, men så har dom avtagit under morgontimmarna och visat sig vara förvärkar. Detta är inget jag känner igen från förra gången så jag tror ju att det är på riktigt. Jag har haft ont flera gånger under dagarna också så jag hoppas det startar nån gång så vi får vår bebis. Men det är nåt konstigt med klockslaget 3.30, det var den tiden jag vaknade med värkar med Lova och det är då jag har vaknat de här gångerna. Riktigt jobbigt att ha ont och att inte få sova. Så jag är inget trevligt sällskap just nu, stackars maken och ungen.

Trappen och fortsättning av vägg

 Så här såg trappen ut i början av förra veckan. Brun, sliten och tråkig.

 

Här har jag målat halva en gång. Det krävdes tre strykningar och lite pill på slutet där tejpen dragit med sig färg.

 

 

Men nu ser den ut så här. Ska slipa på träkanten ytterst och olja den innan det är klart. Men nu blev jag ju väldigt sugen på att fortsätta med väggarna i trapphallen också.

 

 

Men först måste vi göra klart det här:

 

 

Stenarna är på plats, nu ska det fogas och målas och lister ska upp. Sedan är det golvet kvar. Det tar sin lilla tid men det är ju så när man gör det själv. Ser verkligen fram emot att få det klart, hoppas vi hinner innan lillen kommer ut. Men han verkar ju trivas rätt bra där inne så.



Färdigbakad

I morgon är det en vecka tills bebisen är beräknad att komma och jag känner mig redo och förberedd. Både mentalt och praktiskt. Vi har hyrt babyskyddet, vårt hade tydligen gått ut i datum då man bara får ha dom i sju år och det blev vårt i år typiskt nog. Jag har sytt ett babynest, tvättat minikläder, packat bbväskan och Lova och Tykevakter är beredda. Det vi inte har gjort är att bygga ihop spjälsängen, vilket maken får göra i morrn eller bestämt namn. Det hade vi inte gjort innan med Lova heller, det blev klart nån timme innan hon kom ut. Helt plötsligt kändes det självklart och det gjorde det även sen när vi fick träffa henne. 

Jag känner mig dessutom väldigt klar med att vara gravid nu. Skurade golvet förut och bakade en tårta vilket ledde till att jag nu ligger och vilar. Så fort jag står upp under en längre tid får jag jätteont på en fläck mitt på magen. Det är som det domnar bort och blir ömt som ett blåmärke. Har läst att det inte är nån fara så länge det försvinner när man vilar men det verkar komma tätare och tätare och stanna längre. Får väl försöka att ta det lite lugnare men det är ju så tråkigt. Passar på att ligga ner nu när Lova sover i alla fall men snart är det dags att fira maken med mat och tårta. Tårtan har som sagt jag och Lova gjort men maten får han fixa själv.

Halvvägs

Klockan är nu 4.33. Man sover väldigt bra så här i slutet av graviditeten, eller inte. Idag är det makens födelsedag så jag ligger och väntar på att klockan ska bli så mycket att jag kan gå ner och fixa en bricka. Hungrig är jag också men då svärmor sover innanför köket vågar jag inte gå ner och äta än. Så jag ligger här och väntar, om jag hinner ikväll ska jag slänga i lite rosa hårfärg för nu har jag blekt ner det så den ska fastna. Fegade dock ur när väl det rosa skulle i men vad fasen, jag måste ju testa i alla fall. De senaste dagarna har jag även målat trappen till övervåningen. Bildbevis på det kommer. Annars går jag mest här hemma och väntar på bebis, har lite förvärkar på kvällarna men känner annars inget större. Försöker också ta vara på den här sista tiden då vi bara är tre och myser mycket med Lova.